Smaka på utställningens rubrik: World Famous Superstar.
Det är henne du träffar i Irina Laajas utställning. Ett ”jag” formuleras i ett mångfaldigat självporträtt. Här framträder konstnärens persona i en roll som dissekerar, diskuterar, vänder ut och in på invanda förväntningar om kropp, kön, kändisskap, intimitet och offentlighet. Hen är subjekt och objekt på samma gång. Bakom raden av verk samlas reflektioner över kroppens erfarenheter från att sitta modell, visa upp sig på catwalken i modevisning, att bli synad, mätt och styckad, och sammanpressad igen av könsöverskridande blickar drivna av habegär och av att äga. Frågan om makt snurrar runt. Än långsamt i bildmetaforer, än snabbt i pulserande ljudsatta filmer.
Kropp och kläder är som bekant intimt sammanflätade. Irina Laaja började som modedesigner. Diskrepansen mellan ideal och verklighet fick henne att ändra sig. Hon lämnade en lovande karriär med eget varumärke men behöll intresset för kroppen, för sömnad och textila material. I stället för en klädkollektion växte det fram skulpturer.
Det är den egna kroppen som Irina Laaja använder i avgjutningar och även i foton som trycks på mjuka tyger. Hon hittar kläder, peruker, kedjor, cykelslangar och andra föremål på loppis som sprättas upp och sys om, fylls och färgas. Vi anar vardagens readymade eller objet trouvé som utgångspunkt bakom tygskupturernas former som erinrar om kroppsdelar, torser, ben, armar, bröst och fingrar. De muteras, del adderas till del, de expanderar och tänjer sina gränser som drivna av en växandets obändiga kraft - oftast tar det stopp samtidigt som känslan av att detta obeskrivliga något börjar löpa amok finns kvar. Ett lagom obehagligt hot påhejat av starka färger.
Det amorfa och svårdefinerade formkombinationerna kan också bli slappa och mjukt hängande som om energin och kraften var på väg att pösa ur.
Det är lockande att uppleva sexuella anspelningar inför Irina Laajas verk, alltid vaga men sinnliga och associativt öppna, som tvetydiga små fingrar som sticker fram ur en glipa, mjuka veck som i ett nästa steg förvandlas till ett gap, revor som öppnas, pressas isär– men utan synligt våld eller begärets hunger efter att äga och tillskansa sig.
Konsekvent söker Irina Laaja ett nytt språk som med konstnärliga hybrider, kritisk kreativitet utmanar de gränser som kringgärdar vår verklighet. En feministisk och
könsöverskridande queer hållning genomsyrar de egensinniga formuleringarna. Skapandet blir som en motståndshandling samtidigt som balansgången mellan provokation och acceptans upprätthålls.
2024 var det hundra år sedan som det första surrealistiska manifestet formulerades, en konstnärlig livshållning som kom att inspirera åtskilliga generationer sedan dess. Idag har vi förändrade estetiska och politiska premisser. Önskan att vidga jagets och verklighetens begränsningar motiveras av andra drivkrafter. De nya frågorna finns kanske i glappet mellan mänskliga kroppar och artificiell intelligens, i vårt förhållande till de ekologiska systemen runtom oss, i klimatfrågor och i insikten att allting hänger ihop på jorden. Men också politiskt och samhälleligt: i genus- och rasfrågor i postkolonialismens efterföljd, i queerfrågor och i motståndet mot kategoriseringar.
Den röda tråden genom surrealismens historia lever dock kvar: sökandet i det omedvetnas labyrinter, i dimensioner bakom det som ögat uppfattar, bortom det synliga.I fantasins värld, i inre föreställningars och drömmarnas syner finns samma drivkraft som för hundra år sedan.
I denna surrealismens uppgraderade fåra finner sig Irina Laajas verk hemma. Till detta kommer arbetsprocessens oförutsägbara magi och hantverkets professionalism.
Det är drastiskt, bitvist brutalt men poetiskt. Behärskat återhållsamt och subtilt på samma gång. Det får göra ont men det får också förföra.
Kristina Maria Mezei